Compilation Complicated (Komplicerad Samling)
Eftersom min hjärna har krupp idag och vill skriva en massa men inte berättar för mig vad jag ska skriva om så tänkte jag att jag sätter mig och samlar en massa av mina handskrivna texter med tanken att "då blir det mycket dikter och låttexter" men jag har inte skrivit ner så mycket som är värt att ladda upp här, så jag tar en massa som jag redan skrivit och lagt upp på dagböcker/dojjan osv och avslutar med en kort historia.
Påbörjad låttext.
Ser du nu? såg du då? Ser du någonting alls?
Finns du här nu? Fanns du här då?
Har du någonsin funnits?
Vem är du? Vem är jag?
Vem vill jag vara?
Vem vill du vara?
Vem vill vi vara?
Vem vill vi vara med?
Allt... Jag... har... kvar!
Allt jag har kvar... är minnet av dig!
Allt jag har kvar... som är ingenting alls!
(Allt... jag... har... kvar)
Nu ska vi finna oss själva och slåss, slåss mot det som har vart.
För vi vill inte leva i de förlutna, bland all sorg och misär.
Lite dikter som jag skrev i ettan på gymnasiet (ja jag hade också en sån period...)
Masquerade Black
Behind masks of perfection
We hide from reality.
We hide our deepest fears,
our darkest secrets.
In this insane world
is there anything that's not fake?
Castle
The higher our walls around our castle gets,
we get more fragile, more afraid to be touched by hands.
One small touch on the wall will make it break and destroy everything inside...
And we fade away.
Och en sak som inte blivit publicerad tidigare, aldrig någonsin faktiskt, inte ens visad för någon.
Elden
Allt började med ett blixtnedslag. Det som skulle blixtra till som ett skarpt och kraftfullt ske, för att försvinna lika fort igen, satte istället fälten i brand. Till en början var elden spännande och vi rörde oss närmre och närmre. Kände den värmande hetta som om gav den. Värme, gemenskap och ljus, det gav oss allt vi ville ha.
Men eftersom elden blev starkare, började den sprida sig och brännas, vi var allt för upptagna av vår fascination för elden att vi knappt la märke till dom brännskador vi fick av den, inte en tanke på att kanske ta ett steg tillbaka och börja försöka kontrollera den, innan vi visste ordet av hade elden bränt ner allt. Våra liv, allt som vi kämpat för att bygga upp. Vi splittrades för att börja om på nytt, ny mark, nya grannar.
Tiden gick och kom tillbaka.
Vi hade svåra brännskador och fruktade nu elden, ty den hade förstört våra liv, men trots allt så glömde vi aldrig eldens skönhet och värme. Tids nog valde vi att återvända till det som vi en gång kallat våra hem.
Vi njöt återigen av eldens hetta, och bestämde oss för att försöka på nyy, en fristad av grönsla som lever och frodas mitt i det brinnande infernot.
Påbörjad låttext.
Ser du nu? såg du då? Ser du någonting alls?
Finns du här nu? Fanns du här då?
Har du någonsin funnits?
Vem är du? Vem är jag?
Vem vill jag vara?
Vem vill du vara?
Vem vill vi vara?
Vem vill vi vara med?
Allt... Jag... har... kvar!
Allt jag har kvar... är minnet av dig!
Allt jag har kvar... som är ingenting alls!
(Allt... jag... har... kvar)
Nu ska vi finna oss själva och slåss, slåss mot det som har vart.
För vi vill inte leva i de förlutna, bland all sorg och misär.
Lite dikter som jag skrev i ettan på gymnasiet (ja jag hade också en sån period...)
Masquerade Black
Behind masks of perfection
We hide from reality.
We hide our deepest fears,
our darkest secrets.
In this insane world
is there anything that's not fake?
Castle
The higher our walls around our castle gets,
we get more fragile, more afraid to be touched by hands.
One small touch on the wall will make it break and destroy everything inside...
And we fade away.
Och en sak som inte blivit publicerad tidigare, aldrig någonsin faktiskt, inte ens visad för någon.
Elden
Allt började med ett blixtnedslag. Det som skulle blixtra till som ett skarpt och kraftfullt ske, för att försvinna lika fort igen, satte istället fälten i brand. Till en början var elden spännande och vi rörde oss närmre och närmre. Kände den värmande hetta som om gav den. Värme, gemenskap och ljus, det gav oss allt vi ville ha.
Men eftersom elden blev starkare, började den sprida sig och brännas, vi var allt för upptagna av vår fascination för elden att vi knappt la märke till dom brännskador vi fick av den, inte en tanke på att kanske ta ett steg tillbaka och börja försöka kontrollera den, innan vi visste ordet av hade elden bränt ner allt. Våra liv, allt som vi kämpat för att bygga upp. Vi splittrades för att börja om på nytt, ny mark, nya grannar.
Tiden gick och kom tillbaka.
Vi hade svåra brännskador och fruktade nu elden, ty den hade förstört våra liv, men trots allt så glömde vi aldrig eldens skönhet och värme. Tids nog valde vi att återvända till det som vi en gång kallat våra hem.
Vi njöt återigen av eldens hetta, och bestämde oss för att försöka på nyy, en fristad av grönsla som lever och frodas mitt i det brinnande infernot.
