In english
Eftersom orginaltexten är på engelska och jag är lat så får ni dagens blogg på engelska.
I'm sinking down in a depression. I don't know exactly why. Old feelings that i thougt were dead since long i guess.
I dont know what to do, i don't know where to go who to talk to... shit i don't know anything.
Why is everything so goddamn complicated? Can't things just work out properly? Or does everything have to crash and burn?
I feel like i haven't done anything right since the day i was born, hell, i even screwed that one up, i twisted the navalcord around my neck and nearly suffocated myself (hey that explains a lot of stuff).
I am a complete and utter failure, heck i probably fail att being the biggest failure aswell.
I'm just good for nothing. The more i think of things the more i understand that nothing's gonna change anytime soon, if i find something i like i either mess it up by just being the clumsy ass i am, or i'm not good enough to make it work, doesn't matter if its love, music, helping my friends, doing stuff on the computer like drawing, webdesigning or playing games. in short, i suck... So even if i like her, what's the point?
Ursäktar mig för eventuella stavning och grammatikfel, jag är sjuk!
I'm sinking down in a depression. I don't know exactly why. Old feelings that i thougt were dead since long i guess.
I dont know what to do, i don't know where to go who to talk to... shit i don't know anything.
Why is everything so goddamn complicated? Can't things just work out properly? Or does everything have to crash and burn?
I feel like i haven't done anything right since the day i was born, hell, i even screwed that one up, i twisted the navalcord around my neck and nearly suffocated myself (hey that explains a lot of stuff).
I am a complete and utter failure, heck i probably fail att being the biggest failure aswell.
I'm just good for nothing. The more i think of things the more i understand that nothing's gonna change anytime soon, if i find something i like i either mess it up by just being the clumsy ass i am, or i'm not good enough to make it work, doesn't matter if its love, music, helping my friends, doing stuff on the computer like drawing, webdesigning or playing games. in short, i suck... So even if i like her, what's the point?
Ursäktar mig för eventuella stavning och grammatikfel, jag är sjuk!
Shy
Det är nog något fel på mig, jag har försökt få mig att fråga om vi ska ta o titta på film tillsammans, typ bara för att det är roligare än att titta själv. men jag vågar inte, jag vet inte vad det är, jag känner mig som en mellanstadieunge...
Sometimes I'm wondering why you look me and you blink your eye
You can't be acting like my Dana?
I see your beautiful smile and I would like to run away from
Reflections of me in your eyes
Sometimes I'm wondering why you look me and you blink your eye
You can't be acting like my Dana?
I see your beautiful smile and I would like to run away from
Reflections of me in your eyes
ingen rubrik.
fan i helvetes jävla skit, fan vad jag är feg...
jag är så jävla kär i henne, men vad ska jag säga?
-"Hej, jag är kär i dig"
hon svarar:
-"hej själv, jag är smickrad men jag känner inte likadant".
Sen blir det helt uppfuckat och jag kan inte prata med henne på minst ett halvår.
I envy your cigarettes, because they may touch your lips.
I envy your blanket, because it may keep you warm and make you feel safe all night long.
I envy your pillow, because it may smell your hair at night, comfort you when you cry.
jag är så jävla kär i henne, men vad ska jag säga?
-"Hej, jag är kär i dig"
hon svarar:
-"hej själv, jag är smickrad men jag känner inte likadant".
Sen blir det helt uppfuckat och jag kan inte prata med henne på minst ett halvår.
I envy your cigarettes, because they may touch your lips.
I envy your blanket, because it may keep you warm and make you feel safe all night long.
I envy your pillow, because it may smell your hair at night, comfort you when you cry.
Compilation Complicated (Komplicerad Samling)
Eftersom min hjärna har krupp idag och vill skriva en massa men inte berättar för mig vad jag ska skriva om så tänkte jag att jag sätter mig och samlar en massa av mina handskrivna texter med tanken att "då blir det mycket dikter och låttexter" men jag har inte skrivit ner så mycket som är värt att ladda upp här, så jag tar en massa som jag redan skrivit och lagt upp på dagböcker/dojjan osv och avslutar med en kort historia.
Påbörjad låttext.
Ser du nu? såg du då? Ser du någonting alls?
Finns du här nu? Fanns du här då?
Har du någonsin funnits?
Vem är du? Vem är jag?
Vem vill jag vara?
Vem vill du vara?
Vem vill vi vara?
Vem vill vi vara med?
Allt... Jag... har... kvar!
Allt jag har kvar... är minnet av dig!
Allt jag har kvar... som är ingenting alls!
(Allt... jag... har... kvar)
Nu ska vi finna oss själva och slåss, slåss mot det som har vart.
För vi vill inte leva i de förlutna, bland all sorg och misär.
Lite dikter som jag skrev i ettan på gymnasiet (ja jag hade också en sån period...)
Masquerade Black
Behind masks of perfection
We hide from reality.
We hide our deepest fears,
our darkest secrets.
In this insane world
is there anything that's not fake?
Castle
The higher our walls around our castle gets,
we get more fragile, more afraid to be touched by hands.
One small touch on the wall will make it break and destroy everything inside...
And we fade away.
Och en sak som inte blivit publicerad tidigare, aldrig någonsin faktiskt, inte ens visad för någon.
Elden
Allt började med ett blixtnedslag. Det som skulle blixtra till som ett skarpt och kraftfullt ske, för att försvinna lika fort igen, satte istället fälten i brand. Till en början var elden spännande och vi rörde oss närmre och närmre. Kände den värmande hetta som om gav den. Värme, gemenskap och ljus, det gav oss allt vi ville ha.
Men eftersom elden blev starkare, började den sprida sig och brännas, vi var allt för upptagna av vår fascination för elden att vi knappt la märke till dom brännskador vi fick av den, inte en tanke på att kanske ta ett steg tillbaka och börja försöka kontrollera den, innan vi visste ordet av hade elden bränt ner allt. Våra liv, allt som vi kämpat för att bygga upp. Vi splittrades för att börja om på nytt, ny mark, nya grannar.
Tiden gick och kom tillbaka.
Vi hade svåra brännskador och fruktade nu elden, ty den hade förstört våra liv, men trots allt så glömde vi aldrig eldens skönhet och värme. Tids nog valde vi att återvända till det som vi en gång kallat våra hem.
Vi njöt återigen av eldens hetta, och bestämde oss för att försöka på nyy, en fristad av grönsla som lever och frodas mitt i det brinnande infernot.
Påbörjad låttext.
Ser du nu? såg du då? Ser du någonting alls?
Finns du här nu? Fanns du här då?
Har du någonsin funnits?
Vem är du? Vem är jag?
Vem vill jag vara?
Vem vill du vara?
Vem vill vi vara?
Vem vill vi vara med?
Allt... Jag... har... kvar!
Allt jag har kvar... är minnet av dig!
Allt jag har kvar... som är ingenting alls!
(Allt... jag... har... kvar)
Nu ska vi finna oss själva och slåss, slåss mot det som har vart.
För vi vill inte leva i de förlutna, bland all sorg och misär.
Lite dikter som jag skrev i ettan på gymnasiet (ja jag hade också en sån period...)
Masquerade Black
Behind masks of perfection
We hide from reality.
We hide our deepest fears,
our darkest secrets.
In this insane world
is there anything that's not fake?
Castle
The higher our walls around our castle gets,
we get more fragile, more afraid to be touched by hands.
One small touch on the wall will make it break and destroy everything inside...
And we fade away.
Och en sak som inte blivit publicerad tidigare, aldrig någonsin faktiskt, inte ens visad för någon.
Elden
Allt började med ett blixtnedslag. Det som skulle blixtra till som ett skarpt och kraftfullt ske, för att försvinna lika fort igen, satte istället fälten i brand. Till en början var elden spännande och vi rörde oss närmre och närmre. Kände den värmande hetta som om gav den. Värme, gemenskap och ljus, det gav oss allt vi ville ha.
Men eftersom elden blev starkare, började den sprida sig och brännas, vi var allt för upptagna av vår fascination för elden att vi knappt la märke till dom brännskador vi fick av den, inte en tanke på att kanske ta ett steg tillbaka och börja försöka kontrollera den, innan vi visste ordet av hade elden bränt ner allt. Våra liv, allt som vi kämpat för att bygga upp. Vi splittrades för att börja om på nytt, ny mark, nya grannar.
Tiden gick och kom tillbaka.
Vi hade svåra brännskador och fruktade nu elden, ty den hade förstört våra liv, men trots allt så glömde vi aldrig eldens skönhet och värme. Tids nog valde vi att återvända till det som vi en gång kallat våra hem.
Vi njöt återigen av eldens hetta, och bestämde oss för att försöka på nyy, en fristad av grönsla som lever och frodas mitt i det brinnande infernot.
How about a coffee at Waynes?
Wayne's Coffee är mitt andra/tredje hem!
Jag älskar att sitta på ett fik i ensamhet sörpla på en kopp kaffe och fundera på livet i största allmänheten, man känner sig lugn och avslappnad. Det är lika trevligt att sitta och prata om allt med vänner, där dom sörplar på en latte var medans man själv har sin "veckans rostning" (läs: vanligt mörkt kaffe).
Jag känner mig som en mellanstadieunge, varje gång jag tänker på henne så kruppar hela min kropp ur.
Varför? Jag hatar det, det är så sjukt jobbigt, kan det inte sluta? Jag vill inte vara kär, allt blir bara fekalier (läs: bajs).
Första inlägget i bloggen, och jag är nedstämd... yay>.<
Men nu till det jag tänkte skriva om idag.
Gårdagen var bra, umgicks med T en stund på em, sen gick vi till Johanna och umgicks med NI och henne, ingen F dock eftersom hon va hos sin mormor:/ Vi åt mat, T stack hem, vi stack till N, åkte till <borttaget> för att J skulle övningsköra lite, varpå jag fick prova:D första gången någonsin som jag kör bil^^ Sen åkte vi hem till J igen och tittade på Lejonkungen och Aladdin och drack lite Dooleys(gott!) Sen skjutsade NI hem mig, jag la mig i sängen och slocknade omedelbart.
Jag älskar att sitta på ett fik i ensamhet sörpla på en kopp kaffe och fundera på livet i största allmänheten, man känner sig lugn och avslappnad. Det är lika trevligt att sitta och prata om allt med vänner, där dom sörplar på en latte var medans man själv har sin "veckans rostning" (läs: vanligt mörkt kaffe).
Jag känner mig som en mellanstadieunge, varje gång jag tänker på henne så kruppar hela min kropp ur.
Varför? Jag hatar det, det är så sjukt jobbigt, kan det inte sluta? Jag vill inte vara kär, allt blir bara fekalier (läs: bajs).
Första inlägget i bloggen, och jag är nedstämd... yay>.<
Men nu till det jag tänkte skriva om idag.
Gårdagen var bra, umgicks med T en stund på em, sen gick vi till Johanna och umgicks med NI och henne, ingen F dock eftersom hon va hos sin mormor:/ Vi åt mat, T stack hem, vi stack till N, åkte till <borttaget> för att J skulle övningsköra lite, varpå jag fick prova:D första gången någonsin som jag kör bil^^ Sen åkte vi hem till J igen och tittade på Lejonkungen och Aladdin och drack lite Dooleys(gott!) Sen skjutsade NI hem mig, jag la mig i sängen och slocknade omedelbart.
