Coffee At Waynes

Vad sjutton är det för fel på mig?
Är jag arg eftersom jag är i Köping och ändå uttråkad? eller vad är det som pågår, jag kanske är lika arg när jag umgås med människor, bara att jag inte tänker på det lika mycket då? Jag känner mig bara trött och osocial när jag är i närheten av mina vänner, försöker spotta ur mig läskigheter för att skrämma Martin, men dom blir inte lika fyndiga och uppfinningsrika som dom brukar bli.
Dum som jag är så fortsätter jag juh läsa tidningen och kolla på nyheter, vilket bara gör mig arg igen, sen fortsätter självklart min lillebror att spotta ur sig idiotiska saker (nej jag räknar inte min lillebror som att vara i närheten av människor), alldeles nyss fick jag lust att kasta en tallrik i huvudet på honom, sen tvångsraka av honom hans hår. Men det vill jag inte, för det vore misshandel och morsan skulle bli arg på mig då.

Förhoppningsvis lugnar jag ner mig snart och återgår till mitt vanliga likgiltiga och lite smådumma stadie. Men fram tills dess får ni som följer min blogg (om det finns någon som faktiskt följer den) leva med att jag ordbajsar ett tag och inte gnäller över mitt humör eller något annat. Fast ni kanske inte reagerar så mycket, lite roligare att följa en blogg hos någon som skriver något kanske?
Sen att jag inte skriver något intressant överhuvudtaget är väl en annan femma. Självdistans is the shit.

Nu märkte att jag har börjat med någon prettogrej att skriva rubriken nånstans i min text i fetstil. Bara för att det är så fult tänker jag fortsätta med det. (vilket betyder att jag kommer lägga av om ett tag, mitt nya sätt att lägga av med störande egenheter jag har för mig)
Tjipp.
//Svan.

Edit: Orka med ett nytt inlägg.
Jag har börjat få panikångestattacker igen, det gör ont i bröstet och jag får svårt att andas,ilar i hela kroppen och jag börjar svettas (that's a new one by the way).

Vad fan är det här? kanske borde söka hjälp iallafall som nån föreslog...
Men jag är så jävla rädd att dom ska hitta något löjligt om att jag är orolig över min framtid och deprimerad över min nuvarande situation, tänk om det finns så mycket mer än så? att det bara vore att skrapa på ytan att göra det konstaterandet. Jag vill inte få medicin, jag vill inte vara en sjukling som måste ha piller för att kunna klara dagen, jag har aldrig behövt det tidigare och tänker bannemig inte börja nu!